Nadia Hamouchi

Vänskap för livet, melodier dygnet runt och en ballongfylld lägenhet. Frilansmusikern Nadia Hamouchi minns tiden på Framnäs folkhögskola. – Det var typ som om jag var en växt, en knopp, som blommade ut där. Jag är så sjukt tacksam för att jag fick den möjligheten.

Den 28-åriga trumpetaren från Lucksta ser tillbaka på folkhögskoleepoken med värme.
– Jag hade mina bästa år där! Ibland önskar jag att jag hade stannat upp mitt i det, för nu vet jag att jag aldrig kommer ha det så bekvämt igen; bara spela musik, vara med kompisar och få lunch på skolan. Man blev lite bortskämd. Det bästa var att man kunde dela upp sin tid lite hur man ville med övning och fest. Det var drömmen!

Nadia fann trumpeten i sjuårsåldern och det ledde till storbandsspel som tolvåring och därefter estetisk linje med musikinriktning i Sundsvall. Det var där hon hörde talas om Framnäs folkhögskola och jazzlinjen.
– Jag sökte med några kompisar, vi tänkte att det skulle vara kul att gå där tillsammans, men så kom de inte in och helt plötsligt skulle jag flytta helt själv vilket jag inte var beredd på. Men mamma och pappa sa ”det är klart att du ska göra det” – och det gick ju jättebra.
Nadia valde Piteå framför en annan folkhögskola som hon också kom in på.
– Framnäs hade så fint rykte och min mamma som är musiker hade gått en sommarkurs där och gillat det, så det kändes rätt.

 

Ödmjukhet och pranks
Nadia insåg snabbt att folkhögskolemodellen passade henne perfekt och hon nämner utbytet eleverna emellan som värdefullt. Att alla är på olika nivåer och tillåts vara det.
– Jag var rätt grön när jag kom dit. Det är bra när man får gå med folk som är bättre än en själv men samtidigt är ödmjuka. Jag blev bästis med en kille som spelade saxofon och jag lärde mig jättemycket av honom även om vi inte spelade samma instrument.

Första året bodde Nadia i lägenhet och andra året i ett rum i ett delat studentboende.
– Vi gjorde ganska många pranks. När jag fyllde 20 år så åkte jag hem till Sundsvall över helgen och då tog mina kompisar sig in i min lägenhet med hjälp av vaktmästaren och fyllde den med ballonger. Jag blev så chockad när jag kom tillbaka! Och jag är ganska rädd för ballonger, vilket de inte visste, så det blev sådär halvkul, haha.

Ett annat minne från åren i Öjebyn är ett projekt där Nadia skrev egna låtar och sedan spelade alla instrument själv.
– Det är kul att testa en sån grej, att verkligen göra allt. Från att skriva till att spela och sjunga och sen mixa och mastra.
Bottnar det i en vilja att vara självständig?
– Ja, det tror jag. När jag lyssnar på vissa delar av det idag låter det skit. Men det var en kul grej som utvecklade mig som musiker.

 

Oväntad nisch
I dag bor Nadia Hamouchi i Malmö sedan fem år tillbaka och jobbar som frilansmusiker. Hon spelar de flesta genres utom klassiskt och har soulen och hiphopen som hemmaplan.
– Det har blivit att jag har nischat mig lite som teatermusiker på senaste tiden – det var ingen tanke jag hade utan det bara blev. I framtiden vill jag spela och turnera mer med artister, kanske hitta två–tre stycken att jobba med och inte bara som trumpetare utan gärna som allt-i-allo-musiker. Jag trivs bäst i stora konstellationer. Att spela på sommarfestivaler är en helt underbar känsla, säger hon.

Nadia sågs nyligen i föreställningen Vinnaren tar allt på Malmö Stadsteater, med bland andra Nina Persson. Hösten innebär turné runt om i landet med Riksteatern och flytt till Stockholm för ett niomånadersjobb, en ungdomsföreställning med Unga Klara.
– Det handlar verkligen om kontakter, man måste vara på hugget. Jag har kompisar som också gått på folkhögskola men inte varit ute och nätverkat och det funkar inte riktigt. Det är sjukt viktigt att vi inte låser in oss och tänker att alla ska komma till oss.

 

Finns det dagar då du tänker ”nu tar jag ett 8–17 jobb”?
– Man får överväga hur det känns, med pengar och flytt. Men nej, jag har haft sån jäkla tur. Jag jobbade extra på ett fritids ett tag men sedan började jag spela med Magnus Uggla och efter det har jag inte ens hunnit fundera på nästa jobb, det har bara kommit.

 

Har du kontakt med någon du pluggade med på Framnäs?
– Ja, absolut, vi kom varandra nära. Vi brukar ses några i Stockholm och det är verkligen vänskap för livet. Man lever ju där på skolan allihop – den gemenskapen är svår att få i andra sammanhang.
– Jag gick på Skurups folkhögskola i Skåne efteråt, och visst, det var samma känsla där men det går inte riktigt att jämföra med Framnäs för att det är en mindre ort i norr. Vi blev liksom vuxna där tillsammans.

 

Vilka tips kan du ge till den som funderar på att söka till Framnäs folkhögskola idag?
– Gör det bara! Det är perfekt efter gymnasiet. Om du tar vilket jobb som helst bara för att tjäna pengar är chansen att du kan se tillbaka på den tiden och tänka ”shit vad kul det var” ganska liten. Man ångrar däremot aldrig att man gick på folkhögskola.

 

Nadia om…
… att lyssna på musik
– Jag lyssnar faktiskt inte så mycket på musik, jag vet inte om det är konstigt. Jag har kompisar som inte ens spelar musik men de är riktigt nördiga på musiker och låtar och kan väldigt mycket, men sån är inte alls jag.

… skönaste spelningen
– Det var i november för några år sedan, hemma i Sundsvall och jag hade två spelningar samma kväll. Först med Magnus Uggla och efter det med mitt band SallySwag. En helkväll som blev så himla bra!