Jonna Löfgren

Tidigare Framnäseleven Jonna Löfgren, trummis i Glasvegas och bakom Hurula och Anna Ternheim, berättar om när hon hamnade mitt ute i Amazonas regnskog jammande med ett stamfolk – och hur man övar trumspel klockan sex på morgonen utan att förarga sin omgivning.

”You’re gonna love this!”

Det är Glasvegas manager som sms:ar Jonna om kommande planer. Det skotska bandet firar
tioårsjubileum i år och har ett gäng jubileumsshower framför sig.
– Det har varit några lugnare år nu utan turnerande, så det ska bli väldigt roligt. Vi släpper
nytt album nästa år som vi har jobbat jättelänge med och det ska bli kul att äntligen få visa
det för alla.
Jonna började spela trummor hemma i Boden som sjuåring, intresset väcktes efter att hon
sett instrumentet på tv.
– Det var ganska slumpmässigt, det var bara någon kort grej jag såg och jag minns att jag sa
till pappa att jag tyckte det var coolt. Sen kom han ihåg det och tog med mig ut för att köpa
vinterskor, men då var det ett trumset som han hade koll på att någon skulle sälja och vi kom
hem med det istället. Världens bästa deal! Intresset för musik fortsatte och på högstadiet ville Jonna lära sig andra instrument också.
– Men jag har alltid kommit tillbaka till trummorna, säger hon.

 

Trumma tyst

31-åringen beskriver Framnäs som en möjlighet att koncentrera sig på det man själv är intresserad av.
– Det blir vad man gör det till! Man kan gå på folkhögskola av väldigt många anledningar, man kan gå där för att erövra världen men också för att ha kul och spela musik men sen bli något helt annat. Själv hamnade Jonna i en bubbla av repande och spelande.
– Jag kommer ihåg att jag var inne i värsta övningsmodet då jag kunde ställa klockan på sex på morgonen för att hinna upp och öva. Trumsalen låg vägg i vägg med där folk sov så det var en regel om att man inte fick börja trumma förrän vid åtta, men jag hade övningsplattor så jag kunde sitta och öva tyst och när klockan var åtta drog jag direkt igång på trumsetet eftersom jag redan var uppvärmd.

Det skulle visa sig att övning ger resultat. Det började med en gästlärare på Musikhögskolan i Piteå, dit Jonna gick efter Framnäs. Samtidigt i Skottland började det brinna i knutarna för Glasvegas som letade efter en ny trummis, de hade ett färdigt album men ingen som höll i stockarna. Rab, som är gitarrist, hade sagt halvt på skämt att han ville ha en svensk trummis och skivbolaget Sony som var i samma rum tog det på allvar – man vet aldrig när han skämtar om man inte känner honom – vilket ledde till att de kollade med gästläraren jag haft om han kände till någon. Gästläraren tipsade om Jonna, som spelade in ett klipp där hon stod upp och spelade en Glasvegas-låt och två andra låtar. De ville träffa henne.

– Så jag tränade lite på deras dialekt för att försöka förstå vad de sa och tog mina trumstockar och åkte till London. Jag tänkte att vi skulle spela, men det blev liksom aldrig av, vilket var jättekonstigt. Så när jag var tillbaka i Sverige tänkte jag bara ”Vad fan hände där? Vi har ju inte ens spelat?” Sen ringde de och sa att de ville ha mig med i bandet och frågade om jag kunde flytta nästa vecka. De hade bara velat träffa mig för att se hur jag är som person.

 

Hur var det att hoppa in i ett band som slagit igenom stort – kände du press?

– Nej, allt gick så fort. Först var det liksom ”Nej, det här går inte, jag hade inte planerat det här”. I efterhand förstår jag att jag var tvungen att vädra min osäkerhet för min familj och mina vänner. Men jag visste innerst inne att jag skulle åka.

Väl i Glasgow var allt nytt.
– Jag fattade inte vad någon sa, men nu pratar jag typ likadant haha, det hade jag aldrig trott! Jonna förstod först i efterhand vad det var som hade hänt.
– Jag var väldigt lugn. Trummorna, det var de som var hemma, att gå in och lira kände jag mig säker på. Jag fick ett schema varje dag, det kunde vara fem intervjuer, spelning den och den tiden och jag bara körde på. Jag hann inte tänka efter utan det slog mig när jag gick på stan halvåret senare att ”Fan vad fett, jag har spelat in i Abbey Road Studios!”

 

När du gick på Framnäs – kunde du föreställa dig det här då?

– Nej! Det hade jag aldrig kunnat drömma om! Jag har fått vara med om så många sjuka grejer, vissa är så otippade. Som att vi åkte till regnskogen i Ecuador och spelade in en brittisk dokumentärserie om band som möter olika stammar runt om i världen. Vi spelade vår musik och de spelade sin. Det var helt sjukt, folk var nakna och jag fick påminna mig själv ”kolla inte ner”, men man vande sig ändå ganska fort. Det är så sjukt hur det kan bli, jag har aldrig turnerat Sydamerika men jag har varit ute i regnskogen med ett urfolk och spelat!

 

Hur är det att jobba med skottar?

– Det är mer hierarki – jag har märkt att Sverige är så himla ohierarkiskt! Men jag förstår grejen, med den press man har på sig som band. Om något går fel på scenen så är det ju vi som står där uppe som står för det, inte den i crewet i bakgrunden som faktiskt fuckat upp. En annan skillnad Jonna stött på är den kommunikativa.
– Jag och grabbarna är olika där. De är självlärda medan jag har studerat i flera år, så jag märkte ganska snabbt att vi kommunicerar på olika språk. Första veckan kunde jag hela skivan och trodde att vi skulle repa den, men de var vana att ta en låt per dag. Nu behöver vi knappt prata för alla vet vad de ska göra.
Jonna bor på Södermalm i Stockholm och gigen går i vågor.
– Nu känner jag att jag har bra med hemmatid, jag bodde på hotell i typ ett år i början och det var sådär, jag vill kunna tända ett ljus och laga mat liksom. Och tvätta!
Hon har några trumelever och brukar hålla inspirationsföreläsningar om att spela i band och turnera. Om hon är hemma en lördag kan det bli några timmars jobb i en musikaffär.

 

Känner folk igen dig?

– Nja, vissa. Men det är lite kul för nu känner de inte igen mig för Glasvegas utan för att jag spelar med Hurula. Men det är olika. Förutom Hurula spelar hon med Anna Ternheim och Lars Winnerbäck. Att ställa om sig själv som trummis beroende på vem hon spelar med är ingenting hon tänker på.
– Jag försöker vara mig själv även om det är olika stuk. Jag tänker att det som kommer naturligt, det är jag. Jag tänker ”såhär är låten” och så lägger jag till mina egna detaljer.

 

Vad har du för framtidsplaner?

– Jag har ett nytt band på gång med några kompisar, som förresten också har gått på Framnäs men inte samtidigt som mig. Vi har lärt känna varandra på senare år och nu tänker vi att vi ska spela tillsammans. Jag har så många vänner som håller på med musik som jag ser upp till. Jag är tacksam om jag får fortsätta spela musik som är nice för folk som diggar det.

 

Kan du ge något tips till den som är sugen på att söka till Framnäs folkhögskola?

– Ett hett tips är att tänka igenom hela förloppet, folk brukar tänka på idrottsmän när jag säger det här, men det är lite samma. Jag tror det kallas affirmation. När jag ska gå upp på scenen och vet att jag har tre minuter som jag ska naila, då går jag igenom allt som händer från att jag sätter mig på trumpallen – hela låten – och känner hur bra det känns, hur bra det går. Så när du till exempel ska spela inför en jury – vilket förövrigt är en konstig grej – gå igenom det i huvudet innan på ett positivt sätt! Jonna poängterar fördelen med friheten på folkhögskola.
– Det är inte så stor press, utan mer så att den press du lägger på dig själv ska räcka till det du vill uppnå. Det är det som avgör. Du kan lägga ned hur mycket tid du själv vill. Då kan man gå hur långt som helst om man vill.

 

Jonna om…
…. bästa spelningen

Alla spelningar är speciella i sig. För mig är det väldigt speciellt att spela i Stockholm, men också i Glasgow för det är ju hemmakänsla, men jag minns att Sydkorea var ganska annorlunda, bara att stå där och märka att shit, de sjunger ju med men med en väldigt härlig brytning. Vi hade en spelning i Glasgow för några år sedan och alla hade ett så bra gig, alla vi på scenen och i publiken, stämningen var helt galen. Vi brukar ta en öl och varva ner efteråt men den här gången bara vrålade vi. Jag blev hög av det och kunde inte somna förrän typ tio på morgonen!

 

Foto: Carl Pocket