Fredde Rosengren

En stroke förändrade livet för Fredde Rosengren för åtta år sedan. Plötsligt kändes saker som varit självklara omöjliga. På Neurolinjen hittade han acceptans för sin nya situation och lärde sig att sätta små mål i resan att komma tillbaka.

2010. En vanlig dag hemma vid köksbordet.
– Jag satt och pratade med min dåvarande fru och min dotter i Älvsbyn där vi bodde, då det började kännas som att jag hade druckit sprit. Jag hade armen på dotterns stol och fick samma flygande känsla som när man var liten och hade stått och pressat armarna utåt i en dörrpost, berättar Fredde.
Frun, som jobbade inom hemtjänsten, förstod att det var allvar.
– Jag lade mig och vilade och hon ringde vår granne som var sjuksköterska, som kom över och ganska direkt såg att vi behövde en ambulans.

Maktlös

Med ett blodtryck på 240 genom 130 var läget akut.
– Jag förstod egentligen ingenting förrän på röntgen, att det var något med huvudet, säger Fredde och minns obehaget av att inte veta vad som händer. Hade han kunnat flygas hade han hamnat i Umeå, i stället fick han stanna kvar på sjukhuset i Piteå. Där flöt tiden ihop.
– En sjukhusvistelse är alltid vag, men jag skulle tippa att jag var där i en och en halv till två månader. Det kändes konstigt, man är så maktlös. Fredde beskriver stroken som ett trauma för människorna runt honom.
– Det var nog jobbigast för min yngsta, hon fick inte träffa mig på två och en halv vecka för hon var förkyld.

Hantera frustration

Fredde kunde inte längre gå. Han fick blodtryckstabletter och började träna.
– Jag låg där och funderade, det kändes som att jag aldrig skulle komma tillbaka. Första dagarna kände jag mig tom, men jag gav mig snabbt fan på att nu får det vara slut med det här, jag ska fixa det. Jag bestämde mig för att jag inte skulle sitta i rullstol. Han hade lite styrka i benen och kunde lyfta dem en bit när han låg i sjukhussängen.
– Då kände jag att det var hjärnkontoret som inte fungerade. När jag hade tränat ett tag kunde jag gå igen, men det gick ju såklart inte lika fort som förr och då kom frustrationen.

Att hantera frustration är en viktig del av Neurolinjen på Framnäs folkhögskola.
– Jag satt här vid bordet i klassrummet och blev arg för att jag inte kunde vända på ett papper lika snabbt som innan jag fick hjärnblödning. När lektionen var slut sa min lärare att jag skulle stanna kvar. Hon sa ”Den gamla Fredde finns inte mer”. Vi hade en sån kontakt att vi kunde prata med stora bokstäver till varandra, och det hon sa fick mig att förstå och acceptera situationen. Den person jag är idag hade jag inte varit utan Framnäs.

Tid för återhämtning

Neurolinjen är för den som fått hjärnskada genom olycka eller sjukdom. Fredde fick tips om kursen två gånger, dels redan på sjukhuset men också av en bekant som jobbade på Framnäs.
– Det var då jag bestämde mig. Först var jag tveksam men hon förklarade att det inte handlade om att gå om grundskolan som det först lät som eftersom det var ämnen jag läst förr. Jag hoppade på testperioden på åtta veckor och tänkte att jag inte hade något att förlora – och det blev skitbra! Fredde gick internatkursen mellan 2013 och 2015, men åkte hem till barnen på kvällarna. En vanlig dag i skolan började med morgonsamling.
– Vi skulle skriva av det som stod på tavlan för att få in skrivandet och repetitionen. Sen kunde det vara svenska och rast, sen ett ämne till innan vi hade en lång lunch så att man hann återhämta sig och därefter något fysiskt utomhus. Utomhusaktiviteterna blev snabbt ett favoritämne, tillsammans med hjärnkunskapen där deltagarna lär sig vad som egentligen händer när olika hjärnskador uppstår.
– Jag tog ju in sjutton gånger mer på hjärnkunskapen för att det var så intressant, men jag fick faktiskt också en aha-upplevelse på en mattelektion då jag mindes och förstod något som jag gjort i skolan när jag var liten. Jag tog aldrig skolan på allvar förr, säger Fredde. Fredagarna i Framnäs var dock inga favoriter.
– Det var konst och det är inget för mig, säger han och skrattar.

Fokus på att må bra

I dag har Fredde sjukersättning.
– Tyvärr är det så, jag vill göra rätt för mig och pengar växer inte på träd heller. Jag vill kunna ha ett jobb, men jag har börjat inse att det kanske inte kommer bli så. Innan stroken jobbade Fredde som stansare på ett industriföretag. Det blev omöjligt att gå tillbaka dit trots att han hade både hörselproppar och kåpor.
– Just buller är det värsta som finns.

Nu fokuserar han på hälsan.
– Jag gör det jag mår bäst av och tycker är kul. Jag älskar att vara ute, det är det bästa jag vet. Jag åker gärna med husvagnen och fiskar uppe i fjällen och är med barnen kring deras aktiviteter, som fotboll och handboll. Efteråt kan jag vara trött i tre dagar, men det är värt det. Man får göra det bästa av situationen.
Vänstra kroppshalvan påverkades av stroken. Han borrar ner naglarna i huden ovanpå handen.
– Här har jag ingen känsel. Jag gjorde allt med den andra armen och gömde den som inte hängde med. Sen fick jag tips av en helt utomstående person att testa ta på mig en grillhandske på högern så att jag inte skulle kunna använda den och bli tvungen att träna vänstern, och det funkade faktiskt.

Hur har stroken förändrat dig?

– Man tänker att det inte kommer hända en själv. Jag tror det var ganska nära att jag inte hade suttit här idag. Jag var i läkarvård inom fyrtio minuter och det var min räddning. Missförstå mig rätt, men jag var hårdare förut. I dag har jag närmare till känslorna, jag kan sitta och grina till Sofias änglar på tv vilket jag aldrig gjort tidigare. När jag blev arg förr stannade det kvar länge, i dag går det över snabbt – jag släpper det och går vidare.

Hur sammanfattar du din tid på Framnäs folkhögskola?

– Helt fantastisk! Det är ett gott betyg att man åker tillbaka och hälsar på. Personalen förstår inte hur fantastiska människor de är, de måste bli bättre på att ta åt sig. De säger ofta ”Det är inte vi som gör jobbet, det är ni.”. Men de här personerna har fått människor som inte kan prata att prata!